Archive for oktober, 2010

Dragons tail – Vyor

söndag, oktober 31st, 2010

Dvärgar och drakar är varandras naturliga fiender. Faktum är att drakar över lag är no good sons of bitches. Stora som hus och elaka som jägermeister sprider de ond bråd död över landskapet. Få varelser har därmed något emot att dvärgarna mer eller mindre ser det som sin förbannade plikt att utrota den ringa skara drakar som fortfarande hemsökte världen. Och det är väl egentligen enbart dvärgarna som är i lovlig form att ha ihjäl faanskapen. Dvärgarna utstår påfrestningar från de allra flesta element per default och de från värme alldeles i synnerhet väl. Inte heller är de vidare påverkbara för de gifter som pyr ur drakarnas alla kroppsöppningar.

Toxinerna som kommer med draken lägger sig som tjock dimma och förpestar omgivningen vilket gör den otillgänglig för de flesta varelser. Träden dör, vattendragen förorenas och backen kontamineras för en överskådlig framtid. Det sticker i ögon och i luftrör redan vid kortare kontakt med ångorna. Men drakar är sagolika att skåda. I det närmaste förföriska. Deras sköldplåtar, väldiga och ogenomträngliga, glittrar i solen. Fullvuxna spänner de över 40-50 meter från nos till svans. Diametern runt magen kan uppgå till 12-14 meter. Ryggen övergår i en lång taggig svans som med lätthet kan göra slut på ett grottroll in two shakes of a lambs tail. Andra ändan försvinner fram i ett smalt slugt huvud som krönts med lömska reptilögon. I unga år kan drakar flyga men när de når medelåldern, säg efter 40 000 år, så blir det vanligtvis alltför feta och släpar då istället sin tunga lekamen över landsbygden i hopp om att finna nya områden att ödelägga. Kvar blir ett snigelspår av illvilja där få saker någonsin kan gro åter. Landskapet befinner sig i sher terror in the presence of a dragon.

Jag hade känt en antydan redan under gårdagkvällen. En unken stank hade nått basecamp. Vi hade tältat utanför chevan. Trots en stjärnklar natt hade vi rest förläggningen. Vi gjorde alltid det. Emellanåt avnjöt jag skymningen under bar himmel men erfarenheten hade lärt mig att packningen ville vara under tak. Jag kunde alltid avancera in efter ett par stänk men utan lyse är det inte alltid helroligt att försöka finna packningen i hällregn. Jag vaknade denna morgon tidigt efter en orolig sömn. Det kan ha varit värmen. Aumlir sov. Fëowe – check! Fryili och yM var på plats. Saknad var Askon. Men stanken hade blivit värre, den var riktigt illa nu. Jag tog mig ut ur tältet. Det hade varit en ljuvlig morgon om inte det inte varit för lukten konstaterade jag krasst. yM hade också vaknat och följde ut ur tältet.
– Fuck man! Va i helvete är det som luktar? sa yM.
– Ingen aning du, svarade jag.

En liten vindpust kom och rensade luften för några sekunder. Jag och yM tog oss ett par djupa andetag. Av någon anledning började vi vandra i tysthet mot en liten kulle inte mer än 10 meter framför oss. Vi knallade genom det höga gräset. Snart kunde vi se över åsen. Bakom kullen var förut vacker dalgång med tillhörande vattendrag men där, nu, terrible to behold, låg en drake och vältrade sig i den varma morgonsolen. Draken hade snurrat runt på rygg likt en hund och blottade hela magpartiet. Den sov. I samma ögonblick som jag lade märke till den kastade jag mig på backen och slet ned yM. Drakar är otäcka kryp. Den skulle ha slukat oss i en munsbit om den väl fick syn på oss. Redan hade det annars frodiga gräset i drakens omgivning börjat gulna. Jag satt skräckslagen och höll mig nere. Jag insåg nu var stanken kom ifrån. yM såg också tämligen tagen ut. Sakta skruvade jag på mig, tillräckligt för att sticka nästippen över åsen och återigen kika på vidundret nere i dalen. Draken verkade drömma, den vred på sig, fortfarande på rygg och gnydde samtidigt som gnistor flög från dess näsborrar.

Jag insåg nu att monstret hade en unge. En liten söt rackare till kid lekte bredvid den sovande modern. Ungen kan inte ha varit gammal. Den var inte mer än kanske två meter hög och som synes verkade den inte ha utvecklat förmågan att spruta eld. Endast några få rökmoln lämnade kranen på ungen när den galopperade runt modern och förödande för omgivningen. Men den var praktfull. Solen speglade sig i de ännu inte fullt utvecklade fjällen/sköldarna. De var färgade vackert lila med en ljusare ton över ryggpartiet. Modern var a thing of beuty – djupröda sköldar täckte kroppen förutom över den klargula mjuka magen. Jag var beredd att balla ur. Det här var ingen plats för någon egentligen. I samma sekund som draken vaknade skulle vi sannolikt dö smärtsamt föreställde jag mig. Jag sträckte på mig en sista gång för att bekräfta att draken fortfarande sov innan jag avsåg väcka de andra och snarast möjligt kasta mig i chevan och lämna området i hastig takt. Draken sov fortfarande tack och lov. Med mina ögon knappt över krönet och med kroppen halvvägs på väg åter mot vännerna och bilen ser jag mäster dvärg, Askon, i full färd med att bestiga draken. Bestiga som i ”klättra upp på”, inte som i ”lägra”. Med den väldiga yxan surrad på ryggen hade dvärgen nu lyckats kränga sig upp allra längst in på undersidan av svansen. Hjälmen var på och visiret var nerfällt. Jag knackade på yM i förskräckelse. yM kikade över krönet och höll på att stämma upp i ett skrik vid insikten av dvärgens påfund. Han lyckades kväva det.

Med draken fortfarande på rygg fortsatte dvärgen sin vandring mot den gula, pösiga magen. Den syntes mjuk. Dvärgen hade problem med att ta sig fram. Varje steg han tog sjönk ned i buken på odjuret som om han klev i mjuk isolering. Drakens andetag var tunga och var gång lyftes bröstet så att Askon var tvungen att göra halt och koncentrera sig på att hålla balansen. Jag vågade knappt titta. Skulle draken vakna hade dvärgen varit ett minne blott. Och säkerligen också vi. Men Askon var too far away to stop. Sakta och säkert, lugnt och metodiskt hade Askon nu tagit sig fram till den stora putande delen av kaggen. Den var brant och nådde högre än dvärgen själv. Askon verkade helt utan fruktan. Han sparkade in ena tassen i buken på draken för att få ett bra avstamp, därefter så greppade han så högt upp på magen som han bara kunde. Nu drog han sig upp samtidigt som han försökte finna stöd för sin andra fot. Askon körde in nästa fot i den plufsiga magen tog ett nytt kliv. Och ytterligare ett. Snart skulle han verkligen vara upp på drakens kista. Dvärgens tilltag verkade kittla den sovande draken. Monstrets vänster bakben påbörjade en manöver som för att vifta bort den fluga som klängde på hennes buk. Askon duckade skickligt tilltaget men slant med sitt stödjeben. Hängandes i bara armarna i drakens lösa buk sprattlade dvärgen för att åter få fäste med benen. Tiden stod still. Både jag och yM var oförmögna till att tala. This was it. Good bye cruel world. Det enda rationella alternativet var att vända på klacken, lämna dvärgen och med knutna händer springa mot vår flyktride.

”I’m not normally a religious man, but if you’re up there, save me, Superman!”
– Homer Simpson

Draken fortsatte skaka på sitt bakben i hopp om att få bort den parasit som förstörde hennes goda sömn. Men istället för att tappa greppet lyckades dvärgen få till en i sidledes gungande manöver och kunde därmed slänga upp sitt ben uppå översidan av buken och därefter kravla upp. Drakbebisen lekte fortfarande helt utan aning om det pågående gladiatorspelet. Och Askon reste sig upp. Han stod nu på drakmagens verkliga topp. Fortfarande i full koncentration för att inte tappa balansen till drakens inandningar som lyfte magen åtminstone en halvmeter. Sakta började han trä av sig yxan.

Draken gnydde och skruvade på sig. Dvärgen föll. Båda benen försvann under honom. Askon dök med sidan före rakt ned i magen på draken. Den vassa yxan som nu var till fullo dragen lyckades dvärgen hålla från att nudda draken. Återigen fann han monstrets buk flexibel. Han studsade tillbaks på benen som om han hade befunnit sig i en hoppborg. Draken verkade lugna sig något. Sakta, sakta. Sakta, sakta reste Askon yxan över huvudet. Thrice hostade då draken till och thrice höll halvlängdaren på att falla. Men han höll sig stående. Jag och yM var två vrak. Spänningen var olidlig. Dvärgen höll nu yxan över huvudet i full attackställning. Han väntade på ytterligare ett andetag innan dess han böjde sig bakåt och sedan svingade yxan med all kraft samtidigt som han vrålade för full pipa. Yxan begravdes i monstrets buk. Den försvann ned till skaftet. Ett stort hål öppnade sig i monstret och ut välde vätskor och ångor vådliga för alla varelser . Dragens svarta blod kokade. Reptilens safter svedde omgivningen när de lämnade kroppen. Monstret kastade sig upp och vrålade från avgrunden. Lätet var öronbedövande. Det skar genom genom omgivningen, skakade berg och skräckslog varje väsen. Men Askon vägrade släppa yxan. Vapnet stod rakt ut ur buken. Draken, i smärtor, rusade i amok kring på fältet med dvärgen guppandes med. Vätskorna som rann ur draken brände Askon. När draken väl gjorde ett ögonblicks uppehåll i sitt skriande kunde man istället höra dvärgen kämpa där han slängde från sida till sida på undersidan av djuret fortfarande hängandes i yxan.

– Aaaaaaaaaaaaaaaarrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrhhhhhhhhhhhhhh, vrålade dvärgen för fulla lungor samtidigt som han fick en ny dusch kokheta invärtesorgan över sig.

Men han släppte inte yxan. Efter någon minuts vansinnesfärd tillsammans med drakens lidande missljud, bedövande för alla inom mils avstånd, saktade draken ned, staplade några gånger och föll sedan till marken. Askon begravdes under det tunga odjuret. Vi kunde inte se honom. Jag uppmärksammade yxskaftet som stack ut under drakens väldiga bål. Jag och yM kastade oss fram över kullen. Bebisdraken satt själv alldeles i gränslandet mellan slätten och den omgivande skogen och lekte. Den må ha varit liten men den var fortfarande fullt förmögen att göra bestående skada. Vi hann aldrig så långt innan stanken, knappt halvvägs fram, slog mot oss i överväldigande form. Det var som att gå genom en dörr. Från en uthärdlig men ack så vidrig odör till ogenomtränglig dunst. Jag kastade mig på knä och höll tunika framför mun och näsa. Ögonen sved outhärdligt och började rinna. Lungorn stack i bröstet. På alla fyra fick jag kravla tillbaks mot kullen. yM gjorde detsamma.

Jag kunde se att Fryili, Fëowe och Aumlir hade samlats på samma kulle som jag och yM nyss hade befunnit oss. Jag vinkade avrådande till dem när de var på väg att ta sig ned mot platsen för skådespelet. Åter på behörigt avstånd från oset vände jag mig om. Trots min nedsatta syn kunde jag till min stora glädje och förvåning notera att yxskaftet under draken rörde på sig. Inte mycket mer än en centimeter i taget men snart kunde man skönja dvärgens blodiga knogar under odjurets kropp. Sedan en arm och delar av en ringbrynja. Snart var dvärgen helt synlig efter att ha kravlat sig under draken med dess tyngd över sig. Han var ingen rolig syn. Svedd och brännmärkt över hela kroppen. Svart tjockt blod tänkte brynjan. Ett horn på hjälmen hade brutits, läpparna var spruckna, båda armarna var helt upprivna och smuts hade infekterat områdena. Ovansidan på tassarna var utom igenkännande efter det att dvärgen hängt kvar i yxan och släpats i backen under odjurets dödsrus. Inte ett ben i dvärgens kropp torde någonsin återställas till sin forna lyster. Skägget var i vanlig ordning ovårdat. Och ögonen gnistrade som stjärnor en klar januarinatt. Smärtan måste ha varit olidlig. Det hindrade dock inte Askon för att stämma upp i ett triumferade leende över att allena ha lagt ned draken. En tand föll ur munnen i samband med leendet.

Vi andra kunde fortfarande inte ge oss fram och gratulera/undersöka dvärgen – doften tycktes ha blivit än mer olidlig efter att drakens buk nu låg helt öppen. Askon kämpade sig upp till oss, vid något tillfälle gick han ned på ett knä. Men dvärgar är uthålliga som Radiotjänsten och Askon kämpade sig upp på tassarna igen och avancerade ytterligare några meter. Nästa framme vid oss så yttrar sig yM.
– Come hell and high water, du får faan inte komma nära med den jävla odören. Skölj för helvete av dig i floden där nere. Annars får du springa bredvid chevan.

yM hade onekligen en poäng men det kändes tämligen osolidariskt att köra iväg den sargade hjälten. Askon brukade ha svar på tal men was caught off guard. Häpen men ej nedslagen över imiltens utspel vände han på sig och knallade åter ned mot åjäveln. Det rök fortfarande från mäster dvärg av de heta drakblodet som täckte hans kropp. På sin väg ned upptäckte han drakungen. Fortfarande för ung för att ha vetskap om moderns död strosade ungen orädd omkring nere i den lilla dalen. Drakar är pretty much the top of the food chain så de fruktar ingen. Ett antal dvärgar, i värsta fall en, kunde uppenbarligen lägga ned dem med det var knappast något de gick och oroade sig över. Den syntes helt oskyldig och jag blev återigen hänförd av dess skönhet. Dvärgen passerade ungen i sin färd mot ån. Inte mer än någon meter från drakungen så mönstrade Askon yxan för andra gången denna morgon. Yxan påminde om det skick dvärgen själv var i – eggen hade under fighten med draken spruckit och det var ett under att skaftet ens höll ihop. Dvärgen skuttade till framför ungen. Först till vänster och sedan till höger. Ungen tittade nyfiket på Askon. Dvärgen lät yxan snurra rotor-likt över skallen i ett helvarv innan han begravde den i ungens hals. Till skillnad från modern så stöp denna mindre variant omedelbart. Askon satte tassen på strupen av den avlidne och lirkade ut yxan.

Var dvärgs våta dröm är en uppsättning draksvansar att förgylla våningen med tillsammans med Eilersen-soffan. Askon visslade glatt tonerna till ”Side by side” samtidigt som han gav sig loss på ungens svans likt brasved. Om man högg dem underifrån så gick det ganska smidigt att bryta av dem efter ett tag. Ovanifrån var det stört omöjligt med tanke på odjurens bepansring. Övriga delar av sällskapet stod och bevittnade dvärgen, ordentligt kladdig från slakten men upprymd, karva loss svans först på barn och sedan på moder drake. Han fäste ett snöre i respektive svansända och släpade dem sedan efter sig när han fortsatte till ån. Ogenerat klädde han av sig spritt språngandes och tog ett långt bad i det kalla vattnet. Jag gick för att hämta dvärgens packning och därmed en ren, nåja, uppsättning plagg. De var bitiga som stål dvärgarna, det måste man ge dem. Dvärgen var skållad och sårig över hela kroppen och vi gjorde tillsammans ett försök att försöka stänga till de öppna skadorna. Mest för att inte blöda ned de nya plaggen men också för att förhindra infektioner. Vänster halva av ansiktet hade blivit ordentligt skållat. Det såg ganska otäckt ut men dvärgar skulle visa sig ha ett utmärkt läkkött. En bit av halsen repade sig aldrig helt. Askon verkade knappast olycklig över det utan visade med stolthet upp ärren i alla sammanhang han fick möjlighet.

Brynjan gjordes hyfsat ren. Yxan likaså. Men kläderna luktade fortfarande för jävligt. För att inte tala om draksvansarna. Dvärgen var helt ovillig att låta dessa pinaler av värde gå. Vi fick försöka isolera dem i trunken på chevan. Jag vet fortfarande inte om det var stanken som lättade efter ett par dagar eller om det var vi som lärde oss leva med den. Vårt gäng trängde ihop oss in the chevy. Askons fysiska smärtor hade hitintills bedövats av adrenalin och triumf. De återkom nu in a big fuckin’ way. Så fort karln utförde den minsta rörelse så gnydde han i obehag. Dvärgen belönades en plats i framsätet. Jag satt återigen vid rodret. Övriga personer trängde ihop sig i baksätet. Askon skärpte till sig och gjorde en sista kraftansträngning med mobilen.
– …
– Ja, tjena, det var saneringscentralen vaa? Sa dvärgen.
– …
– Du, det är så att jag har lagt ned en stor jävla elddrake här något norr om Peanweir och någon hade nu behövt att städa upp skiten.
– …
– Nej, nej, jag skojar inte. Det är sant. Ni måste ju ha känt stanken eller? Uppgifter om skadegörelse och ödeläggande?
– …
– Visst är det så. Visst är det så. Hursomhelst, ni kan plocka upp aset en bit från Peanweir. Säg två kilometer eller så, norr om byn. Det luktar fortfarande för jävligt så ni hittar.
– …
– Nej, det tror jag inte. Alltså det är ett stort kräk vi har att göra med här så jag hade kört med en P13 kanske. Eller en F11×2 med kran om ni tar trailer med.
– …
– Sweet, en sak till då bara, om någon frågar så var det Askon, son of Legolim, som slaktade djuret. That’s A-S-K-O-N Legolim. Glöm inte det.
– …
– Nej, nej, Legolim, L-E-G-O-lim. Got that?

– Tack, no worries, fridens.

Lätt stötande

torsdag, oktober 28th, 2010

Jag är ingen genomond människa. Men jag uppskattar ett gott skämt en bra bit över gränsen.

Min morfar var en god man. Jag och en vän brukade samtala om hur han skulle få ett värdigt slut och inte tyna bort.
Förslagen var många – en spade i fontanellen, älghorn på skallen och en spark ut i jaktsäsongen, etc.

Stephen Lynch står för ett liknande resonomang:

En natt i…

söndag, oktober 17th, 2010

…en flicka

För er som känner mig – jag är ingen don juan [uttala med ett stelt 'j' - 'juan' och inte ett 'ssssch' - 'sssschuan' tack]. För er som inte känner mig så är jag en äkta casanova av rang. Jag glider fram mellan långkjolarna som en pelikan bland oljeutsläppen. Nåja. Inte varje tisdag jag har kvinnligt besök frammåt kvällskvisten så att säga. Men ‘the sun even shines on a dog’s ass some days’ som herr Snipes uttryckte det i ‘White men can’t jump’. Det är därmed alltid med spänning och ett rusande ego jag antar mig uppgiften och funderingarna är många – ‘Skall jag månne ställa mig på alla fyra och skälla som en hund?’, ‘Mmh, det var som faan, det stämmer faktiskt, bamse passar precis in även här’, ‘Nu, för full pipa, ”Det här gillar din syrra också!”‘.

Och när jag förföll i min ensamhet häromdagen kom jag att tänka på en flyktig romans back in the day. Kvällen har avlöpt väl och jag upptäcker en dam under min arm efter utgången. Trevligt. Söt tjej. Fina bröst ‘and ass like a ten year old boy’ för att dra parallellerna till utsökta serien ‘Californication’. Ja, hon såg bra ut där på kvällen iallafall. Nåväl, jag vill vara grundlig och dra mitt strå till stacken.
Jag lapar djungeljuice. Det har jag sällan något emot, kan tycka det är rätt trevligt faktiskt, men måste tillstå att en viss form av hygien förhöjer stämningen. But then again, sådär på fyllen är det inte så jävla noga. Som vanligt har man ingen aning om vafaan man håller på med egentligen men man försöker ju lyssna sig till lite behag från partnern som en bekräftelse på att man är någorlunda rätt. ‘It’s all about the man in the boat’ för att återigen referera till nyligen nämnda serie. Man ligger liksom där nere mellan styltorna och jobbar på. Jag blev torr i munnen. Efter att kört loss ett bra tag och dessutom ansett att min motspelare har funnit behag tänkte jag att det kunde vara kul att pirra lite. Hon ville inte. Och det var okej. För hon var lite blyg och kände sig inte redo. Och jag vill inte pressa någon. Det vill jag aldrig. Jag får finna mig i situationen och istället ligger vi mest omslingrade bare naked hela natten. Vilket är alldeles trevligt det med. Men när jag vaknar till där på morgonkvisten är det inge kul längre. Mina ballar värker. Illa. Man har ju legat där upphetsad hela natten utan att få avlossa storkanonen. Jag fick mer eller mindre mota ut henne ur lägenheten innan jag skuttade in duschen för att vaxa delfinen. Helvete, jag höll på att ta ner kaklet där inne. Och damen då? Jo, vi träffades ytterligare ett par gånger (vilket till slut renderade i ytterligare ett jack i sängposten) innan det inte var någe kul längre och vi gick skilda vägar. Gå inte ut med laddat vapen.

Förnyelse

tisdag, oktober 5th, 2010

‘Utvecklas eller avvecklas’ sa någon är jag säker på. Och jag tycker det ligger något i åsikten. Det har indianerna på plattan förstått. Till sin karakteristiska fjäderskrud har de nu peppat ett traditionellt sound och lagt på blastbeats. Jo, jag tackar jag. Jag ogillade ingalunda deras tidigare flöjtande föga olikt de 300-åriga orginalen men jag måste tillstå att den nyfunna basgången ger dem ytterligare edge. Jag köper loss en cd, ägnar kasinoreservat och/eller inkaleder en omtanke och knallar vidare i hösteftermiddagen.

Själv sitter jag såhär på ålderns sentimentala höst hemma och bölar till tonerna av Peter Lemarc med två liter häagen-dazs i knät. Men, för nytillkomna läsare,
(Will: ‘I read your book last night.’;
Sean: ‘So you’re the one.’ – Good Will Hunting)
det fanns en tid då jag var hård som turkisk peppar. Länge sedan nu kanske, jag kan ha varit nyligen fyllda 14 och Magellan hade precis tagit sundet i sin 4-meters star-båt eller något i den stilen. Arvet lever kvar om än i en alltmer tillbakadragen utsträckning. Jag ägnar till exempel solidariskt mina gamla husgudar ‘Kreator’ åtminstone en ofärdig genomlyssning var gång de får för sig att släppa nytt innan jag konstaterar att det verkligen var bättre förr och istället mönstrar ‘Coma of souls’ som om det fortfarande är herrens år 1992 och jag har våta drömmar om polarens morsa.

Så ger ‘Raised fist’ ut ‘Veil of ignorence’ 2009. Det tar farfar här borta ytterligare ca ett år innan plattan dyker ned framför tassarna. Och herrejävlar – rena rama skrattfesten! Bara att smörja upp plasthöften och vifta med, ja, näven i luften. Rock’n'roll av klass. Otvivelaktigt förra årets platta. Visste inte att så här vass musik gjordes nuförtiden. ‘Wounds’ är ett mästerverk i stil med Cheopspyramiden. Många saker förändras, eeh, några till det bättre, andra till det sämre. Dåså, där har vi sensmoralen ni väntat på.