Archive for maj, 2011

Från frontlinjen

söndag, maj 29th, 2011

Igår fick jag möjlighet att konversera med min gode vän och vapendragare j-son/bison som trots sitt Skånska ursprung är en människa jag tycker mycket om. Ni ser, j-son gillar kött. Det gemensamma intresset har fört oss nära. Vi funderade kring en dessert. Du har en liten spädgris som du klär in i vispgrädde. Sen är det bara låta den lilla rackarna jogga mellan grillugnarna. När han kommer ut så gafflar du honom och hugger en liten bit av den knappriga översidan innan sparkar in djuret för ytterligare en volta i värmen. Lite som en kebabgrill tänker vi. Skulle man önska en syrligare variant på efterrätten så är det bara trycka in en näve bär i valfri kroppsöppning på djuret. För cirka fyra personer.

Parkernas stad

söndag, maj 22nd, 2011

Malmö – parkernas stad?
Nja, jag vet inte. visst, parkerna är inte så tokiga. Problemet är väl mest öppettiderna. Du har en liten slott mellan kl 11.17 och 13.02. Fram till åttahugget är det sedan en manege för en kladdig canadagoose-orgie. Det är ett jävla skriande, fjädrar och fågelbajs står som spön i backen och gåssekret fyller upp ankdammen. När gässen väl rundar av sitt promiskuösa leverne för dagen tar Malmös mer ljusskygga varelser över parkerna. De sticker gärna ned dig för en summa i storleksordningen allt du för närvarande bär på kroppen.

Fotbollsmördare

onsdag, maj 4th, 2011

Själva essensen i fotboll på korpnivå är svordomarna/könsorden. Utan dem kan knappast idrotten överleva i dess nuvarande form. Jag blir alltid emotionellt berörd av att få ta del av vokabuläret hos den genomsnittlige korpenliraren. En ordinär lefty kan på ögonblicklig basis hälla ur sig svordomar så grova att allmänheten, i alla andra sammanhang, skjutit av honom på stående fot. Kvinnor och barn kastar sig skriandes i Värtahamnen och borstbindare blossar av rodnad enbart efter ytlig kontakt med sådana glosföljder. För ett par år sedan införde domarkåren hård bestraffning för alltför osmakliga utrop. Why, but why?! Varför gör ni så här mot oss? Vi hade något fint att bygga på. En folkrörelse går i graven.

För min säsongspeng vill jag kunna stå och fräsa förbannelser vid hörnstolpen utan att tuktas. Förr om åren kunde man hota domaren med en propp och muntligen skända hans blod i tre nedstigande generationen utan vidare reprisalier. Och det var fem minuter innan matchstart. Halva grejen är att helt kunna freaka ur för ett tveksamt dömt inkast på motståndarens planhalva med tre minuter kvar att spela då vi leder med 7-0. Detta fullkomliga raseri helt utan proportion är en sällan förekommande företeelse. Nu hotas även denna sista utpost för de mer otyglade prosa-ekvilibristerna.

Stålhästen

söndag, maj 1st, 2011

Jag saknar i dagsläget en stålhäst. Ni vet, när jag var yngre så trampade jag runt Kalmar som om det inte fanns någon morgondag. Det var ju inte det att jag alltid tyckte det var ball utan för att det var det färdmedel jag hade att tillgå. Man kan ju annars tänka sig ett par aktiviteter som varit än roligare att sysselsätta sig med när ragnarök infinner sig. När Tor rullar in i sin stridsvagn med en kuban i mungipan och en nyinhandlad klohammare från Bauhaus står jag med ena handen innanför byxlinningen. Men ibland är det en helt fantastisk frihetskänsla att bara kunna cruisa en ljummen sommardag.

Tre minnesvärda stunder på tvåhjulingen:
- En gång somnade jag på cykeln. Det låter otroligt men faktum var att jag helt klart slumrade till för några sekunder. Ekipaget skakade kraftigt så jag misstänkte att något var genuint fel när jag vaknade upp. Jag välte i buskarna. Inga konstigheter. Jag kan ha varit någorlunda berusad.

- Ungefär på samma ställe som ovanstående (Ängö-leden i Kalmar) fann jag mig en kväll, återigen förgiftad med alkohol, gåendes. Med tanke på att det därifrån är goda fyra km hem så misstänkte jag snart att något inte stod rätt till. Efter att i stilla kontemplation övervägt händelseförloppet kom jag fram till att jag säkerligen hade haft en stålhäst med mig. Jag började sålunda knalla tillbaks in mot stan och samtidigt scanna diket på min dåvarande vänstersida. Mycket riktigt, jag behövde nog inte ta mig mer än 50-60 meter innan jag hittade min ride. Den låg en bit in i buskaget så jag måste ha haft en hyfsad speed när jag av någon anledning missade cykelvägen och barkade ut i floran. Lätt hänt.

- En gång söp vi i Lund. Vi söp för övrigt många gånger i Lund men jag tänker på ett speciellt tillfälle. Vi hade värmt upp levern lite på Hallands nation och skulle sedan ta oss till Dephi. Jag skjutsande min goda vän Emma Östensson. Det var ytterligare några människor med, vissa alléna på hojen, andra i par. Jag tror vi fick för oss att race:a sista biten. Efter att man korsar Magistratsvägen så är det en flack trappa nedför med en tillhörande cykelbana brevid. Här kommer vi med en jävla fart. Inledningsvis så fungerar det ganska bra. Jag håller mig på cykelvägen bredvid den fyra meter långa trappan. Hela tiden med Emma på pakethållaren. Men någonstans efter en avklarad meter börjar saker och ting gå allvarligt fel. Ni som inte känner Emma bör veta att hon är tunn. Hon får springa sicksack i duschen för att bli blöt. Hon väger i storleksordningen två frimärken. Men inte dessto mindre är det en tyngd större än vanligtvis. Jag har lyckats få ställ på hojen. För att vi inte handlöst skall flyga av försöker jag kränga upp cykeln. Grejen är att trappan/cykelbanan inte är lodrät utan att den går på snedden. Alright. Vi är därmed inne och jobbar bland trappstegen vilket är otrevligt. Biken studsar nu otäckt ned ett steg i taget. Den är utom kontroll. Jag ser mitt liv flasha förbi. Jag konstaterar att jag skulle ha knullat mer. Ungerfär samma åsikt som jag fortfarande har, nära-döden-scenario eller ej. När vi närmar oss slutet på trappan är vi ett par meter upp i luften. Ja, det är en smärre överdrift men inte dessto mindre så som jag minns det. Vi störtar mot marken. Asfalt är hårt i jämförelse med kött från ung (förhållandevis) man och kvinna. Vi landar med hjulen nedåt vilket är uppskattat. Men vi landar mirakulöst i den där unika vinkeln som tar upp all rörelseenergi från cykeln och som får oss att i nästa studs landa i lodrätt vilket gör att vi kan fortsätta resan. Någon grad mindre och vi hade hamnat under cykeln, fått en tråkig meter glidandes på backen innan vi stormat in i den närliggande byggnaden. Än värre, någon grad ytterligare och vi hade kastats över cykeln och in i nyss nämnda byggnad. Jag blev troende. Min religiösa övertygelse avtog förvisso ett par sekunder senare men denna dag höll Gud, Allah, Buddah och de sju dvärgarna oss om ryggen. Att jag själv får betala för mina dumheter är något jag vant mig vid. Men det hade gjort mig uppriktigt ont att se Emma på något sätt blir skadad. Det hade kunnat sluta mycket, mycket illa. Jag vet inte hur Emma upplevde händelsen men den verkar inte ha satt några bestående men. Ibland har man bara en oförtjänt jävla tur. It was one of those occations.