Archive for oktober, 2011

Film o de va

söndag, oktober 23rd, 2011

Hög tid att lista ze woolds greeeatest movies. Kommer säkert fylla på efter hand. Utan inbördes rakning:

Pulp fiction
Trainspotting
Snatch
Lock, Stock and two smoking barrels
Scent of woman
Kick-ass
The usual suspects
Matrix
Dead poets society
Gudfadern (I och II)
Will hunting
The dark knight
The Shawshank Redemption
V for Vendetta
Megamind
Guds stad
Fight club
Exit through the gift shop
True grit
Stjärnornas krig
L.A Confidential

Ett ögonblicks klarsyn

söndag, oktober 16th, 2011

Häromdagen strosade jag i ensamhet på min väg till korpfotboll. En kylslagen höstkväll. Det var mörkt. Det duggade. Det stormade. Vi lirar i Vårberg. Det är en bra bit från stan. Inte långt från Helvetet. I vanlig ordning dagdrömde jag mig bort. Jag munchande på två halvslaka bananer jag plockat upp för det resonabla priset av 4 kr. I skuggorna gled jag fram helt untouchable i ett makligt tempo.

Sakta, sakta tog jag mig förbi en ung familj – tre kids i blandad ålder och en tillhörande mor och far, båda yngre än mig. Ni vet, det tar lite tid när ungdomarna härjar bekymmerslöst. Den tredje var av yngre årsmodell och låg tryggt nedbäddad i vagnen familjen med gemensamma krafter puttade framför sig. Jag passerar dem i en gångtunnel. Fadern sjunger ‘Blinka lilla stjärna’ för den minsta. Och som han gör det. Jag, det kalla ljuset i gångtunneln, mörkret framför, faderns klara stämma och all akustik tre omgivande cementväggar kan uppbringa. Tiden stod stilla. I några ögonblick. ‘A moment of clarity’ som vår vän Jules Winnfield uttryckte det.

33 and counting

tisdag, oktober 4th, 2011

När jag var åtta tänkte jag i förhoppning att jag skulle fira min 33:e födelsedag med att snorta rysk kaviar från brösten av två yppiga blondiner i min lågstadiefrökens dubbelsäng med Scareface snurrandes i bakgrunden. Men vissa drömmar förblir, ja, drömmar. Istället inledde jag mitt egna nya fräscha år med en stilla öl och ett melankoliskt restaurangbesök med min gode vän och vapendragare Carl (känd som Charlie för eventuella ickesvenskar). Påföljande helg var lugn i överkant (lite halvlurig fredag/lördag naturligtvis men inte en droppe cold turkey så långt ögat kunde nå på söndagen) och jag har dagen till ära avslutat spåret Ursvik Extreme – ten and five swedeze kilometers i snårig jävla terräng. Vaa faan håller på att hända här?

Det fina med hela den här historien är att vi kan konstatera att det här småländska stålet må ha ett bräckligt psyke men kroppen är faantamig top of the line. Vid nio km fick jag lämna de andra bakom mig. Jag kände mig bara så jävla len och fin. Jag hade kunnat lubba till månen kom ned. Den inställningen höll i sig åtminstone någon km innan det började gå motigare. Men inte desto mindre.
Men jag märkte det redan när vi körde Karlbergs hinderbana tidigare i år – i vissa fall gillar jag att utmana kroppen lite/pressa mig. Jag vill förtydliga att jag fortfarande gillar en bägare mer men jag tänker, kanske är det helt fel att dra ned på juicen lite.