Posts Tagged ‘Evolution’

VIII – Altruism

söndag, augusti 29th, 2010

Vi närmar oss den rafflande upplösningen. Det mest uppenbara motargumentet kvarstår till this day. Frågan vi vill besvara är hur kommer det sig att vi uppvisar former av altruism, omtanke för våra medmänniskor, då våra gener är uppenbart egeostiska. I’ll fuckin’ tell ya.

Du delar en överväldigande majoritet av genuppsättningen med dina medmänniskor. Hell, jag har ingen jävla aning om hur lik din DNA är jämfört med transan i grannhuset men det skiter vi i nu. Tidagare rykten har gjort gällande att vår DNA-stege torde vara identisk med den av en chimpanzee till så mycket som 96 % men det har på senare tid visat sig vara en överdrift. Jag ger mig sålunda inte på att uppskatta hur stor del av arvsmassan vi har gemensamt. Istället kan vi liksom helt sonika ponera att vi alla som vågar kalla oss människor har en arvsmassa som ser till mmh, ja, 75/98-delar eller kanske 53 % identisk ut. Men nu fokuserar vi enbart på de gener som skiljer oss åt. Vars uppsättning är unik för var människa. Eller åtminstone till viss del. Jag menar, du delar säkert unik gen 8A med vaktmästaren på statsbiblioteket och unik gen 7104b med Gunnvor i bingohallen men du delar i medeltal hälften av alla dina unika gener med dina syskon. Ni har ju alla ärvt hälften av generna från mor och hälften från far. Personer med en intellegenskvot knappt över rumstemperatur inser att du därmed delar hälften av dina gener även med din mor och far. Och eftersom farsan delar hälften av sina gener med sin mor så besitter du alltså i genomsnitt en fjärdedel av din farmors gener, en åttondel av den gammelfarmors gener osv?
Dina gener kämpar för sin egen och sina kopiors överlevnad – det är inte hela världen om du dör så länge som kopior lever kvar i en annan kropp. Det bästa är ju naturligtvis att föra dina egna gener vidare. Du besitter ju ändå 100 % av dina egna gener men dina nära släktingar delar många av dessa. Så, the next best thing, torde vara att dina syskon lyckas reproducera sig. Ungen kommer ju då besitta i medeltal en fjärdedel av dina gener (remember, vi pratar hela tiden om de unika generna, inte de vi alla har gemensamt). Visst, det hade ju faktiskt varit än bättre om dina föräldrar tog ytterligare än bastard till världen (kiddet hade ju då delat ungerfär hälften av dina unika gener) men de är äldre och förutsättningarna försvinner liksom. Men svaret till att vi beter oss altruistiskt mot andra är lika fullt att de till viss del innehar samma anlag som du själv. Även jag kan tycka att det låter lite främmande – ja vi delar säkert några gener med individer av arten hund men jag är övertygad om att det finns folk som engagerar sig i fladdermöss eller whatever. Och de besitter knappast än DNA-stege liknandes vår egen även om de också är släktingar om än på ett väldigt avlägset håll. Jag misstänker att det finns en del psykoligiska aspekter att ta i beaktande gällandes ämnet altruism as well.

En ofrånkomlig konflikt är den att föräldrarna lämpligtvis behandlar ungarna lika – alltså de får lika stor del föda och omsorg, men ungen önskar fullständig fokus på sig. De hade varit bäst för dennes genuppsättning. Det ligger därmed i varje unges instink att försöka lura till sig mer än sin beskärda del.
Men det finns ett ‘men’ med i bilden, det är enbart gynsamt att sneaka till sig mer än sin beskärda del till den punkt då kostnaden mina bröder och systrar, varande eller blivande, betalar för mitt falskspel är mindre än dubbelt så stor som min vinst (jag besitter ju dubbelt så många av mina gener som mina syskon). Om jag är välnärd medan mina blodsförvänter svälter så är vinsten för mig av att bli matad väldigt låg i förhållande till den mina syskon upplever om de blir matade. Mina gener (och därmed deras kopiorna i syskonen) tjänar då på att jag avstår käket till fördel för syskonen.

End of story

VII – Sex

tisdag, augusti 24th, 2010

Webservern har svajat ordentligt under den sista tidens i det närmaste perversa meddelandemängder. Men nej, för att lugna akterdäckets oroliga själar – deadboy är ej cappad, clipped eller cut. Han är bara busy och inte hunnit författa. Du ser, han har kids att försörja, herion att skjuta och läsare att underhålla. Nåja, the show must go on och var vi? Sex kanske? Det blir mer och mer svårförståeligt att förstå varför jag skulle upplåta mitt bleka lekamen åt en annan människa. Jag menar, det går numer fortare att hoppa jämfota över mina respektiva exfruar än att springa runt dem. Föga upphetsande kallas det. Men jag kan fortfarande finna visst nöje i att dra kola från barmen på min dotters yppiga vännina, ställa mig på alla fyra och skälla som en hund och sedan med henne idka älskog.

Ur ett genetiskt perspektiv då – varför bemödar vi oss sexuella eskapader med eller utan surdeg och miniskidor? Varför inte bara splitta på oss likt cellerna själva och bespara oss krogkvällens i många fall förnedrande resultat? Inte bara stämmer det med våra argument att generna vill dela sig på ett enkelt sätt, det innebär också att vår avkomma/kopia skulle inneha 100 % av vår egen arvsmassa och inte bara 50 % som i en vanlig bastard. Den främsta anledningen har beskrivits i kapitel 4, ‘Copy & paste’ med svaret:
Hade vi klonat oss själva så hade det inte skett någon evolution – ingen blandning av generna, eller iallafall en mycket liten evolution då vi hade varit hänvisade till ytterst sällsynta förbättrande mutationer. I det nuvarande fallet så kommer istället fördelaktiga gener sprida sig genom genpoolen och till olika värdkroppar. Vi besitter därmed säkerligen en vettigare genuppsättning än våra stamfädrar. Det är den enkla anledningen.

Vad mer kan man säga? Vi slåss inte på lika villkor – män och kvinnor that is. Den partner som investerar mer energi/tid i avkomman än sin andra hälft kommer att vara mer benägen att göra vad som krävs för att densamma skall överleva. Med det sagt kan vi konstatera att kvinnor investerar en större del energi än var männen gör. Hon bär och när ägget/barnet i vårt fall i ca nio månader medan mannens bidrag är över på ja, i bästa fall, ett par minuter. Honan måste väga in det facto att hon inte kan producera en alltför stor kull kids genom sin livstid. Hon måste värdera omgivningen, hur maximerar antalet barn (gäller knappas i vår arts fall)? Om jag skaffar fyra kids vad är då sannolikheten att de alla överlever? Är det bättre att bara skaffa tre och se till att de verkligen når full ålder och i sin tur förökar sig? Mannen å andra sidan behöver investera ganska lite energi i form av spermier för att föra sitt anlag vidare även om det kan vara fördelaktigt att hjälpa till under uppväxten för att ge sitt anlag (ungarna) en verklig chans att nå full ålder. Han kan potentiellt skaffa sig en sjuhelvetes uppsättning snorungar med olika fröknar.
Jag generaliserar men faktum kvarstår – hanar har i de allra flesta fall mer att tjäna på att lämna sitt nuvarande förhållande och försöka föröka sig på ytterligare håll än vad en kvinnor har. Krasst ja, osant nej.

Ait, men vad kan då honan göra för att säkerställa att bocken inte försöker skända grannfrun? Ett sätt är att att låta mannen bevisa sig innan dess det blir tal om kopulering – innan mannen får komma till så kanske han åker på att bygga ett näste för ungarna eller liknande. Har man följt artiklarna så inser man snart att förhållandena kan återges med ESS. Säg att det dyker upp en hona i populationen som inte förväntar sig att hanen bygger ett bo innan dess hon bemödar sig intimt umgänge. Hon kommer definitivt få ett stick i pälsen då hanarna säkerligen finner det coolare än att först bygga ett bo. Men det kan också innebära att hanarna har större benägenhet att lämna henne för de har knappast investerat något alls i avkomma till skillnad från fallet om de hade byggt ett bo. Andelen töser som håller på sig kontra de som släpper till lite enklare kommer därmed självsvänga till en stabil fördelning.
Men, det kan vara till en fördel även för en hane att hänga med ett par månader innan förlossning. På så sätt kan han själv säkerställa att det verkligen är hans barn som honan bär på. Rent teoretiskt skulle han ju kunna bli en riktig sucker om han uppfostrar en konkurrents ungar.

Så ett kriterie för att ha en någorlunda chans hos den kvinnliga befolkningen kan vara det att du är trogen, loyal och bygger bo med bedövande skönhet. Vi kommer inte ifrån att det verkar ligga någon sanning i att vissa andra attribut förutom lojalitet välkomnas hos honorna. Har du en jävla fjäderskrud kan jag lova att du får mer ass than a toilet seat. Tämligen paradoxalt med tanke på just denna färggranna skrud gör dig lättare att upptäcka för rovdjur och kanske också mer osmidig. Kanske indikerar den att du fått i dig gott om näring – det är bra. Är du stor som en oxe kan du försvara familjen, kan du bemästrar flocken så har du försörningen klar, ser du ut som Don Juan så är sannolikheten att dina kids inte heller de ser ut som Quasimodo och därmed själva har en god möjlighet att få tillverka egna ungar. Ja, vafaan vet jag? Ytlighet vara längst.

VI – Gener kontra hjärna

söndag, augusti 8th, 2010

Mother earth belönar gener som fungerar väl i sammanhanget och straffar andra. En gen för trubbiga gaddar fungerar väl för arter som surplar blast på daglig basis. Samma gen fungerar sämre för hänsynslösa predatorer. Att en brun isbjörn på nordpolen får knulla mindre än en vit faller tillbaks på kamoflage->jaktlycka->energi->whatever. En plit med bra schwung i batongarmen har större utsikter för att sprida denna och andra gener än en lipsill som vunnit polisbrickan i en sådan där styr-en-klo-automat. Generna ger dig förutsättningar för att du skall lyckas i rådande omgivning.

Alright men var kommer nu hjärnan in i bilden? Jo, den klart mest betydande orsaken till att förmågan att tänka själv har gynnats i evolutionen torde vara den att kunna simulera förlopp. Du ser, generna ger dig förvisso förprogrammerade attribut för överlevnad men ger dig ingen information om hur du skall bete dig in instant action. Din nya bästa vän, hjärnan, å andra sidan, ger dig en möjlighet att simulera utgången av beslut i förväg – vilka följder kan du få genomlida om du säljer vigselringen (inte bara din frus utan även din egen) för att få råd till uppskattade 2 hekto blow, vad är sannolikheten för att din lokale Don cappar dig om du vänder dig till lagen för strafflindring, hur ser utsikterna ut för att dricka ur vattenhålet vid gryningstid då lejonen är på jakthumör?

V – Evolutionary Stable Strategies

söndag, augusti 8th, 2010

Men finns det nu omständigheter som påverkar förekomsten för en viss gen brevid den att genen i sig ter sig god mot ägaren? Jo kanske, en påverkan som diskuteras är ESS (Evolutionary Stable Strategy). För att inte bli dryg som morfars begravning avhandlar vi konceptet i rask takt med ett overkligt exempel:

I en valfri grupp har vi två gener för hantering av konfilkter – en som medför att genbäraren alltid drar kniv (vi kallar dem ‘psyko’), och en gen som alltid triggar flykt (‘pussies’). Vi delar nu frikostigt ut uppenbart fiktiva poäng som iallafall har någon form av anknytning till de egna genernas överlevnad – ju högre poäng dessto större sannolikhet är att du får tillfälle att avnjuta lite plain old sex och få avkomma, alltså sprida dina gener. Säg att du erhåller +50 poäng om du vinner en fight och du går -100 pinnar om du torskar en kamp då du lämnas med skam, skador och nära-döden-upplevelser. Flyr du från en duell så gör du -10 pistoler. Ingen i gruppen vet i förhand vilken av generna/strategierna som en viss person besitter/utövar.

Ponera nu att vi enbart har grupp enbart med ‘pussies’. Alla konflikter löses med att en ‘pussy’ flyr framför den andra. In average vinner då varje ‘pussy’ varannan kamp och flyr varannan. Nettovinsten blir (50+(-10))/2 = 20 p. Frid och fröjd. Nu infiltrerar en mutant-psyko-gen gruppen. Psyko-genen medför att genbäraren alltid vinner en fight mot en ‘pussy’. Inledningsvis kommer ägaren till psyko-genen erhålla stora framgångar. Han kommer alltid att vinna och sålunda erhålla en nettovinst på 50 balubas för en fight. Vi kan därmed fastslå att denna gen kommer att sprida sig som wildfire genom genpoolen då hans 50 poäng toppar de knappa 20 poäng som en ‘pussy’ i snitt inkasserar.

Alright, vi vänder på det – vi har nu en population enkom med ‘psykos’. De vinner varannan konflikt vilket ger dem en nettopoäng på (50+(-100))/2 = -25 poäng. Tänk nu att en ‘pussy’-gen uppstår i populationen. ‘Pussyn’ kommer aldrig att vinna en fight men kommer heller aldrig ta stryk utan enbart fly vilket inbringar honom -10 poäng per utmaning. Men denna summa är fortfarande mycket bättre än de -25 poäng en bärare av psyko-genen erhåller i snitt. Därmed kommer genen som definerar ‘pussies’ att vara mer evolutionärt framgångsrik och öka i genpoolen.

Om vi ger oss i kasst med att analysera ovanstående torde det vara att andelen ‘pussies’ kontra ‘psykos’ kommer att självsvänga mot en stabil fördelning, helt tagna ur luften t ex 5/12 ‘pussies’ mot 7/12 ‘psykos’. Jag har genom självstudier kommit fram till att en tank kokain + en doable oskuld = en decent kväll men någonstans där avstannar mina matematik-kunskaper – man kan själv räkna ut kvoten även om det torde vara fruktlöst då vårt poängsystem knappast har någon verklighetsförankring.

Slutsatsen är och förblir att individer med en genuppsättning som ger en obalans i fördelningen kommer att straffas. En gens möjlighet att replikeras i en avkomma beror inte enbart på hur väl den fungerar i värden utan även vilka förutsättningar den har i den omgivande populationen.

IV – Copy & paste

onsdag, juli 28th, 2010

En fundamental lärdom i hela det här evolutionsbiten torde vara den att gener bryr sig om få saker. De bryr sig inte om känslohelveten som samvete eller rationellt beslutstagande. De vill inte finna sig själva, resa jorden runt eller snorta cox från brösten på ett yppigt tvillingpar i lågstadiefrökens dubbelsäng med ‘Scar face’ rullandes i bakgrunden. De vill kopiera sig. Inget annat. De vill kopiera sig bortom all jävla förbannelse. Och i deras eviga önskan att göra så fungerar du och jag som temporära värdkroppar. Men de har i många fall lyckats ganska bra. Det finns nämligen en sju helvetes massa gener där ute i etern. Även om vi begränsar oss till ett visst attribut som t ex den klassiska biologiska illustrationen ögonfärg är alternativen många – blå, bruna, gröna, grå, osv. Men som tidigare beskrivet besitter du själv enbart två av dessa alternativ i form av en gen från mor och en motsvarande från far. Wait a minute… vi innehar två gener för samma egenskap? Yep, två konkurrerande gener. But there can be only one. I fallet ögonfärg ter det sig så enkelt att brunt slår blått. Genen för brun ögonfärg är dominant över genen för blå ögon (den senare kallas då recessiv). Besitter du genen för bruna ögon kommer din ögonfärg vara brun. Punkt. Sannolikheten för att anlaget för blå ögon förs vidare genom dina tappra spermier/äggceller är dock lika stor som för bruna ögon. För andra egenskaper/attribut är det inte alls lika lätt att bestämma vilken gen som får förtur över sin konkurrent.

Under evolutionens gång har uppsättningen gener kombinerats ett oändligt antal gånger. Vi kan inte säga att dina gener är precis de främsta i genpoolen men vi kan säga att de visat sig prestera i många olika förutsättningar. Det är lite som när du en tisdageftermiddag planerar en större stöt mot en valutadepå – för att få ut en vettig avkastning kan vi inte vara mer än 10 personer men det finns 100 felaktigt frisläppta brottslingar att tillgå. Sätter vi ihop en slumpmässig styrka är det svårt att säga om de verkligen gör ett bra jobb. Men efter det att vi prövat oss fram under en längre tid och kombinerat styrkan i ett antal olika kombinationer kan vi snart urskönja ett mönster. Vissa bovar kommer undan med ett byte mer ofta än andra. De bör därmed få en plats i startuppställningen vid nästa tillslag. Och samma sak gäller generna. En fördelaktig gen kommer kunna kopiera sig i större utsträckning än en sämre gen och kommer därmed att finnas tillgänglig i fler värdkroppar där ute på savannen, storstan eller vad det nu kan vara. Den kommer naturligtvis inte alltid att vara lyckosam, kanske har den hamnat i en värdkropp med en taskig uppsättning gener av vilka någon/några får för sig att ha ihjäl värden redan vid sju års ålder (det är få människor som verkligen har reproducerat sig vid sju års ålder) men det gör inte så mycket. För över lag så kommer en fördelaktig gen redan att ha replikerat sig i ett otal kopior och kommer sålunda att leva vidare i andra värdar. Slutsatsen är att gener som inte bara har en god påverkan på värdkroppen utan också fungerar bra tillsammans med andra gener finns i större volymer än de som har en negativ påverkan på värden. Det stavas evolution.

Någon gång from time to time så blir kopieringen fucked up, vilket resulterar i en så kallad mutation. Utan dessa torde vi aldrig lämnat fiskdammen – du ser, dessa felaktiga kopior visar sig ibland bättre än orginalet vilket för evolutionen framåt – denna gen kommer med sina positiva egenskaper på värdkroppen att sprida sig som böldpest genom genpoolen. Men man vill komma ihåg att en mutation i de allra, allra flesta fall är förödande för den felaktiga kopian.

Odödlig – more or less

söndag, juli 18th, 2010

Med en trasig DNA-stege i bagaget finner jag intresse att undersöka genuppsättningar i allmänhet. Men vi börjar med den huvudsakliga frågan – meningen med livet? Och svaret, there is none. Du har egentligen väldigt lite att göra med hela det här. Vilket, by all means, kan anses betryggande för övriga inblandade. Dina gener runs the show och du är ett obetydligt ögonblick i deras resa. Men samtidigt så har evolutionen gynnat de gener som har betett sig på ett visst sätt. De har t ex anförtrott dig med ett förstånd och därmed viss frihet att handla av en illusionär egen vilja. Kanske har du ett litet inflytande på utgången after all.

Nåja, farsan här borta förklarar efter hand.

I – Syfte

söndag, juli 18th, 2010

Håll tungan i rätt mun – man kan se DNA som ett recept på proteintillverkning. Och man skall har klart för sig att protein kan anses ganska användbart. Livsviktigt egentligen. Ingredienserna är aminosyror. Stora mängder aminosyror faktiskt. Granera med ett par peptidbindningar, skjutsa in i ribosomerna på kroppstemperatur och ut kommer protein. Fine. Syftet avklarat.

II – Definition

söndag, juli 18th, 2010

Varje cell innehåller en någorlunda schysst uppsättning DNA. DNA i sig består av kromosomer. 46 stycken sådana fördelade på 23 par. Kanske känner du igen några av de här glosorna från biologilektionerna i högstadiet. Jag hade själv gärna närvarat men var upptagen med att försörja familjen och hade ansvaret för min fyra år yngre bror – jag sålde honom på gatan till äldre herrar för en taskig timpenning.

Kromosomerna består av nukleotider. Nukleotiderna består av fyra stycken molekylära byggstenar, vanligtvis benämnda A, T, C och G. Man behöver inte lägga dem på minnet men man kan komma ihåg att dessa byggstenar är desamma oavsett om vi talar om människor, djur eller växter. Dessa kombineras dock i all oändlighet vilket, needless to say, gör dig unik. Din uppsättning DNA är din allena (ja, om du nu inte råkar vara enäggstvilling).

För att röra till det ytterligare så släpper vi begreppet nukleotider och introducerer istället begreppet ‘gen’. Vi definerar begreppet som en liten, väldigt liten, sekvens av en kromosom (vilket med vårt resonemang innebär en än mindre del DNA). Den kan vara av variabel längd (bestå av varierad mängd nukleotider). Men den centrala egenskapen hos en gen när vi talar om den här är att den är bestående throughout time, en oföränderlig enhet som förs från generation till generation, och att den har en effekt, betydande eller ej, på vem som än må bära den.

III – Komposition

söndag, juli 18th, 2010

Varför vi bär på just 46 kromosomer per skaft och cell kräver vidare undersökning. Vi lämnar det. Men att de kommer i par är inte så konstigt egentligen, hälften av dem är nämligen från mor och hälften från far. För egen del framkallar första hälften av arvsmassan beroende och den andra överaggresivt beteende. Tack för det. Du är och förblir halva din mors genuppsättning och halva din fars. Jag vill inflika att 22 av dessa par kommer göra dig bestående skada till skillnad från det 23:e paret som kommer att göra dig bestående skada men som dessutom bestämmer din könstillhörighet, de sk XY-kromosomerna – Y for boy, X for girl. But I get carried away, och kanske var jag lite snabb där – alla celler sånär som på könscellerna besitter en full kopia av DNA-uppsättningen. I könscellerna sitter enkom 23 tappra kromosomer och huttrar i väntan på bättre tider. Det borde kunna gå att förstå av ovanstående resonomang, 23 i spermien + 23 i äggcellen ger enligt miniräknaren sammanlagt 46 stycken och nio månader senare en nyburen ungdomsbrottsling.


Jag summerar, DNA består av kromosomer, 46 till antalet, i 23 par, varje par har en kromosom från mor och en från far och jag har dragit i mig kokain på daglig basis sedan jag blev nio. Vi marscherar vidare helt enkelt. Den stora frågan är nu vilka kromosomer som landar i könscellerna i din pong/mussla. Som sagt, här finns plats för 23 stycken, inte 46 som i den vanliga cellen. Ja, det är dessvärre inte så lätt som att vi tar 18 st fina från mor och kompletterar med fem döingar från gubbjäveln. Nej, istället är det så att dessa 23 helt unika kromosomer är en jävla mix av dina föräldrar. Det blandas hej vilt mellan mor och far. För enkelhetens skull kikar vi på ditt, säg, åttonde kromosompar. I detta par benämner vi kromosomen från mor 8a och motsvarande från far 8b. Med hjälp av paret 8a och 8b skall vi nu skapa en ensam kromosom 8 i könscellen. Vi tar därmed ett par sekvenser kromosom från mor, 8a, och blandar med de från far, 8b. Om vi har en jättelång sekvens kromosom från mor kommer den sannolikt att delas och ersättas/kompletteras med sekvenser från far. Om vi däremot har en liten sekvens kromosom från mor så ter sig den ganska beständig över tiden då sannolikheten att den skall delas/kompletteras med sekvenser från far är väldigt liten. Det är teoretiskt möjligt men knappast sannolikt. Vi kryssar därmed i checkboxen ”fulfills ‘gene’ definition”. I’m tellin’ ya again homie, en ‘gen’ är en lite sekvens kromosom som transporteras orörd från generation till generation enligt vårt resonomang.